För ett par dagar sedan skrev Mats Alentun och jag i Dagens samhälle om det haltande lärandet inom svensk krisberedskap. Den senaste tiden har jag också skrivit en del om att näringslivet har en hel personalreserv till förfogande i sina konsulter, och genom åren har jag försökt lyfta frågor om beredskap för större samhällskriser, och behovet av att utveckla förmåga till totalförsvar. Som ett hack i skivan har jag återkommit till samma sak, om och om igen. Och här kommer det igen.
Men först en annan gammal dänga: ansvarsprincipen. Vi känner alla till den. Finns ansvar för verksamhet i fred så finns ansvar för den i kris och krig. Johan Carlson, gd Folkhälsomyndigheten, uttryckte sig såhär när han fick frågan av Dagens Nyheter om regeringen särskilt uttryckt önskemål om att myndigheten ska komma med initiativ:
”Vi har ett intresse av att driva tempot i frågan. Det ligger i vårt ansvar. Vi har inte suttit och väntat på att de ska be oss om något.”
Inuti mig hurrades det. Varför? För att äntligen såg jag det som jag alltid vetat om myndigheterna i Sverige: det finns en vilja att agera, att bidra, att fatta beslut, att leda, att sträcka på sig och att ta plats i beredskapsfrågan.
Det här säger inte sig självt. Det är inte alla generaldirektörer och ledningsgrupper som lyfter säkerhet och beredskap återkommande på sina dagordningar i vardagen. Men – och nu tänker jag vara skoningslös – det finns inget som är viktigare på deras bord än just säkerhet och beredskap. Och hur kan jag vara säker på det? För att det är i arbetet med säkerhet och beredskap för kris och krig som analysen görs kring vad som är mest kritiskt i deras respektive verksamhet, no matter what. För att det är när det riktigt skiter sig som alla måste få av sina trånga kavajer, rulla upp ärmarna och göra det som är på riktigt viktigt. Där allas kompetens används till fullo, där anställda får vara bra på det som de anställdes för, som de utbildade sig till, som de tog jobbet för.
Nu till det jag alltid pratar om, och här i kombination med denna ansvarsprincip: det enorma behovet av, och viktiga ansvaret att, genomföra planering och att arbeta fram planverk. Alla ni generaldirektörer, chefer enskilt och ledningsgrupper samlat, som fått på er beredskapsglasögonen och känner livet pumpa i ådrorna på er. Kom ihåg denna period när detta blåser över. Och att ansvarsprincipen inte ligger vilande i vardagen; ansvaret åligger er att självmant ställa frågan på ledningsgruppmötet, på personaldagen, i vardagen när ni går runt och pratar med er personal i korridorerna, under era möten med era respektive på andra myndigheter, med ert departement. Lyft frågan om hur planering och förberedelser ser ut hos dem, hur långt de har kommit. Berätta vad som görs hos er. Inspirera till handling. Precis som Johan Carlson inspirerade mig och inspirerar hela Sverige just nu.
Det här hänger samman med vår förmåga att lära av det som händer. Om vi inte har planer och förberedelser så är det också avsevärt svårare att följa upp och se om vårt tänk funkar eller inte, och i så fall varför. Det hänger också ihop med vår förmåga att ta stöd från frivilliga och privata näringslivet, och så hålla ihop Sverige; om vi inte vet hur vi avser jobba och vilka resurser vi har så är det svårt att ta emot stöd och samarbeta. Och det hänger naturligtvis framför allt ihop med vår förmåga att hantera en kris när den kommer. En plan kanske sällan håller; men väl genomförd planering har gett oss beredskap och i bästa fall föranlett att vi skaffat oss de resurser som vi tror oss behöva, på förhand.
”Vi har ett intresse av att driva tempot i frågan. Det ligger i vårt ansvar. Vi har inte suttit och väntat på att de ska be oss om något.”
Tänk om detta skrevs och sades högt av generaldirektörer på bred front om planering och förberedelser för totalförsvaret. Låt fler göra en Johan Carlson, i vardagen.
Kristina Syk, vd Straterno
